Inna Ampuja, Ramboll Finland Oy
September 2023
Byggnader, gator och parker samt kvarter och stadsdelar som uppkommit ur dem fungerar som scener ur vår vardag. En del av dem har en lång historia, en del håller fortfarande på att byggas upp eller söker sin form på planeringsbordet. Även de mest bekanta platserna kan ändras, eftersom den fysiska staden lever och förändras med stadslivet. Staden planeras för stadsborna.
Syftet med arbetet var att beskriva hur staden planeras i Helsingfors. Detta är ett av stadens första designprojekt, där Helsingfors har strävat efter att förstå och beskriva stadsplaneringens komplexa system.
Stadsplaneringssystemet har en betydande inverkan på både stadsbor och stadens arbetstagare.
Med stadsbornas upplevelse avses stadsbornas roll inom stadsplaneringen från aktivt deltagande till uppföljning vid sidan om och invånarorienterade planeringsprinciper. Arbetstagarupplevelsen beskriver de sakkunnigas roll inom stadens planeringssystem.
Det är inte enkelt att avgränsa stadsplaneringssystemet: I en stad i storlek med Helsingfors finns det många olika stadsplaneringsinstrument. Med planeringsinstrument avses exempelvis planer, allmänna planer och byggplaner samt tematiska program, såsom Programmet för att främja gång.
Instrumenten har samband med varandra inte bara på stadsnivå, utan även på andra regionala nivåer, från nationell och regional styrning till olika samarbetsformer på olika nivåer. Utöver dessa påverkas systemet av många faktorer i omgivningen, såsom megatrender, fenomen och olika aktörer.
Dessutom närmar man sig systemet ur olika synvinklar inom staden, beroende på expertens roll och bakgrund. Planeraren är inte alltid en stad, utan ibland också ett byggnadsbolag eller en stadsbo. Denna helhet kallar vi för stadsplaneringssystemet.
Utarbetandet av beskrivningen utfördes tillsammans
Stadsplaneringssystemet började beskrivas genom att man identifierade behoven i anslutning till systemet. Åsikterna preciserades genom att intervjua stadsplanerare, interaktionsplanerare och kommunikationsexperter. För den expertgrupp som representerade arbetstagarupplevelsen ordnades tre workshopar där utkasten kommenterades. Arbetstagarens behov hänförde sig till stadsplaneringssystemet som en helhet, beslutsfattandet, praxisen med invånarorientering och utnyttjandet av data i anslutning till det samt anpassningen till den allt mer komplicerade verksamhetsmiljön.
För att förstå stadsbornas behov inrättades en jury som bestod av stadsbor. I juryn samlades deltagare från medlemmarna i den grupp som utvecklar hel.fi-reformen. För stadsbornas jury ordnades två distansworkshopar och en mellanuppgift, där man utredde behoven ur olika stadsbors perspektiv.
De behov som anknyter till invånarens förståelse av stadsplaneringssystemet var huvudsakligen kopplade till förändringarna i den egna livsmiljön: deltagandet i stadsplaneringen, uppföljningen och förståelsen av utvecklingen i det egna bostadsområdet, stadsplaneringens olika tidsramar samt transparensen i stadsplaneringens beslut och faser.
I beskrivningen fanns det också behov av att överväga kopplingen mellan de nya boendebaserade verksamhetsmodellerna som en del av stadsplaneringssystemet. Som sådana verksamhetssätt identifierades bland annat deltagande budgetering och placemaking, vars verksamhetssätt staden för närvarande genomför pilotförsök med.
Planeringskakan sammanfattar stadsplaneringssystemet
Beskrivningen utarbetades så att den motsvarar både stadsbornas och arbetstagarens behov. En del av beskrivningen riktar sig till stadens interna bruk, exempelvis introduktionen, informationsförmedlingen och utvecklandet av planeringssystemet. De delar som är riktade till stadsborna synliggör stadsplaneringsprojektets helhet ur olika synvinklar och förbättrar medvetenheten om de egna påverkningssmöjligheterna.
Stadsplaneringssystemets innehåll specificerades tematiskt i en omfattande materialbank, varifrån staden kan plocka ut innehåll som lämpar sig för olika ändamål. Beskrivningens innehåll finns presenterat i bild.
Som underlag för beskrivningen valdes de viktigaste planeringsnivåerna som inverkar på stadsstrukturen och som täckte hela planeringsprocessen från generalplanen till byggnadsplanerna. Alla planeringsinstrument kunde inte beskrivas exakt, men de viktigaste informationsbehoven som lyftes fram under processen besvarades. Även underhållet av den byggda staden avgränsades från beskrivningen.
Stadsplaneringen har i typiska fall beskrivits som instrumentspecifika direkta processer. I beskrivningen fanns det behov av att lyfta fram planeringen som en helhet, inklusive förhållandet mellan planeringsinstrumenten. Beskrivningen bestod av ”planeringskakan”, som etablerades som format för beskrivningen och beskriver förhållandet mellan de centrala planeringsinstrumenten: stadsplaneringen grundar sig på en generalplan som omfattar hela staden och som den noggrannare planeringen bygger på.
Beskrivningen består av följande delar:
- huvudprinciper för planeringen på hela stadens och stadsdelarnas nivå
- beskrivningar av de viktigaste planeringsinstrumenten
- tematiska kakor där samma tema beskrivs parallellt för alla instrument
- större helheter där man har presenterat rollen av andra instrument som påverkar stadsplaneringen (såsom programmet för att främja gång, utvecklingsreservering eller planeringstävling) vid sidan av de traditionella planeringsinstrumenten
- stadsplaneringshistorier där planeringssystemet har beskrivits i exempelobjekt
Beskrivningen är i princip ett levande dokument, vilket innebär att planeringssystemet kan ändras med tiden och att beskrivningen bör hållas uppdaterad. Även behoven att utnyttja beskrivningen kan ändras. De ändamål som nu identifierats med tanke på arbetstagarupplevelsen är att berätta om stadsplaneringen för invånarna i olika kanaler, använda stadsplaneringen som redskap vid introduktion av såväl nya förtroendevalda som arbetstagare samt som redskap vid utvecklingen av planeringssystemet.
En allt mer komplicerad värld förutsätter en utveckling av verksamhetssätten
Beskrivningen av det komplexa stadsplaneringssystemet är det första steget i utvecklingen av det. Många planeringsinstrument i systemet är nödvändiga och krävs enligt lagen, men det är möjligt att omvärdera tillvägagångssätten i dem och runt om dem. ”Planeringsmaskinen” kan inte bytas ut, men den kan fixas – även små ändringar i verksamhetssätten kan medföra betydande inverkan på stadsbornas och arbetstagarnas upplevelser.
Under utarbetandet av beskrivningen identifierades fem viktiga utvecklingsbehov som man börjar söka lösningar till.
Stadsplaneringssystemet är okänt.
Planeraren är i typiska fall väl förtrogen med sitt eget planeringsinstrument men inte alltid med helheten. Systemet innehåller mer främmande planeringsinstrument för stadsbor, bland annat utvecklingsreserveringar, planeringstävlingar och tematiska program. Rollen för dessa instrument kan vara oklar även för planeraren. Beskrivningen av systemet är en dellösning till detta behov, men det avgörande är att beskrivningen utnyttjas för att öka medvetenheten i fortsättningen. Under utarbetandet har man också identifierat behoven av att utvidga och precisera beskrivningen, exempelvis beskrivningen av hela skalan av trafikplanering, parkplanering och skötsel.
Det är svårt att rättidigt delta i stadsplaneringen.
Det är svårt för en stadsbo att följa en långvarig förändring i området: det kräver särskild aktivitet av invånaren. Stadsbon vet inte alltid vilken plan som man kan påverka vid delaktighetsställena. Det är utmanande för stadsbon att gestalta stadsplanens konsekvenser på lång sikt.
Stadens och stadsbornas nuvarande förhållningssätt till regionutvecklingen möts inte.
Staden tänker planeringsinstrument- eller processorienterat, invånaren region- eller temaorienterat, till exempel natur eller cykling. Det är svårt att förstå avgränsningarna i planeringsinstrumenten, och då ger stadsbon respons på ”fel saker på fel ställe” och blir tvungen att ge samma respons flera gånger i olika planeringsprocesser. Dessutom är stadsbon mer intresserad av sin livsmiljö än den bebyggda omgivningen och vill ge respons på frågor som gäller området enligt principen om en enda kontaktpunkt.
De data för delaktiggörande som samlats in till staden kan inte alltid utnyttjas vid planeringen av ett område.
Respons som samlats in i olika planer och utredningar kan inte alltid utnyttjas i planeringen av samma område. Utöver delaktiggörande kan stadsbornas perspektiv tas med i planeringen, eller i vissa fall i stället för delaktiggörande, genom att utnyttja redan insamlade data för delaktiggörande. Arbetstagarupplevelsen skulle förbättras av inrättandet av en gemensam databas, där det är lätt att hitta regionala eller tematiska invånardata. Säkerställande av anonymisering av data bör observeras vid utvecklingen, länkas till platsen till exempel med hjälp av geografisk information och data bör behandlas som analytik exempelvis med hjälp av artificiell intelligens.
De stadsinriktade verksamhetssätten är ännu främmande för stadsbon och staden.
En smidig utveckling av det egna närkvarteret är utmanande för stadsbon med de nuvarande verksamhetssätten. Staden skulle till exempel med hjälp av placemaking även ha möjlighet att utföra små förbättringar snabbt, inte först om flera år. Placemaking kunde även utnyttjas som försök som man kan lära sig av och överföra lärdomar även till andra planeringsinstrument. De nya stadsorienterade smidiga verksamhetssätten har ännu inte etablerat sin ställning i stadens planeringsprocesser, men deras möjligheter har identifierats och processerna är för närvarande under arbete.
Utöver de ovan nämnda behoven ska stadsplaneringssystemet reagera på den föränderliga världen runtomkring och förutse framtida förändringar. Till exempel anpassningen till klimatförändringen tvingar oss att ändra våra verksamhetssätt – detta bör man förbereda sig på genom att utveckla hela systemet. Det skulle även finnas behov för att tidvis kontrollera planeringssystemet med tanke på betydande fenomen och det bör säkerställas att de beaktas på ett övergripande sätt inom stadsplaneringen.
Beskrivningen av stadsplaneringssystemet utarbetades av planerings- och konsulteringsföretaget Ramboll Finland Oy med sin partner Kuuki Visuals. Arbetet styrdes av Heikki Mäntymäki, kommunikationschef vid Helsingfors stads stadsmiljösektor, Hanna Harris, designchef och Pasi Rajala, generalplanschef samt Päivi Hietanen, stadsdesignchef.
 |
Inna Ampuja är systemdesigner. Hon är specialiserad på strategisk stads- och regionutveckling. Inna arbetar som gruppchef för enheten för hållbar stadsutveckling i Ramboll.
Inna arbetade som projektchef i stadsplaneringens beskrivningsprojekt. |
Bilder: Saija Laaksonen, Inna Ampuja, Ramboll Finland Oy, Kuuki Visuals.